Känns som jag inte räcker till något längre, känner att jag bara vill gå under jorden och vakna upp där allt är bra. Jag vet inte varför jag kännerså här som jag gör. Jag kanske längtra hem eller vill att allt bara ska gå som jag sj vill. Men det är svårt när det inte gör det, men livet har sina upp och ner gångar. Glad att jag har mamma som orkar, men ibland gör hon inte det och man ser hur ledsen hon är. Men ändå har hon leende på läpparna och försöker få oss alla barn att mår bra och hon ska inte visa sig svag. Min mamma är nog den starkaste jag känner på hela denna jorden verkligen. Men nu när jag inte ghar min straka mamma breve mig känner jag mig svag och jag vet inte vart jag ska ta väg när jag inte har henne till hans breve mig. Där jag kan gråta ut en stund. Där jag bara kan luta huvudet och säga jag känner mig ful dum och räker inte till något helt jävla värdelös känner jag mig som idag. Funderade på att ta en sväng ute i det fina vädret, men inte ens det vill jag . Jag funderade på att ta med mig kameran och ta lite kport, just det som jag gillar att göra. Fota en massa saker, men det tilltalade mig inte heller. Jag är gamal nog att ta hand om mig sj och vuxen är jag, men jag vill vara lite så där liuten när mamma bara sa till en massa och jag vill att det ska vara så där ååååååååååååå varför säger hon till mig nu. Ja jag är helt enkelt på botten och allt går i kras när jag inte vill att det ska göra det. Känna att hormonerna leker med mig gör mig knasig i hela huvudet. Jag vill ju att det ska vara bra nu när solen är framme och våren är här. Men ikke det är den inte, Varför liskom?