vad ska man ta sig till gentligen. Känner bara som allt är som skrik och panik verkligen. Känner som om att jag bara vill gräva ner mig och inte komma upp igen ur graven igen. Vill aldrig mera se ljuset igen över huvud taget. Känner bara att jag vill gråta ut allt skrika och gapa och aldrig mera sedan kunna gråta mera verkligen. Bara låta någon lägga armarna om mig och ta bort allt som gör ont verkligen. Att aldrig få känna det där rädda som man gör ibland, bara få känna det där. Å vad glad jag är när jag är i din famn och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Känner bara att det skall vara på det viser verkligen. Varför kan jag inte få känna så som alla andra människor. Varför ska alla bara ta mig som den där, visst hon är ju hon och då kan man göra vad fan som hälst verkligen. Hon är ju som hon är ! :( Känner mig verkligen besviken på det där för att jag vet många som behandlar mig som skit där ute i vida världen verkligen. Som tar mig för någon som jag verkligen inte är. Vad fan tänker jag hela tiden, jag är också en människa som vill känna av det där. Men så jan det allt vara ibland också att man känner. Visst jag är verkligen skit glad egentligen, men jag har känslor som vilken annan människa också och känner att jag måste få ur mig allt.
Idag förövrigt så har jag jobbat hela dagen. Och det var la okey det där verkligen. Var med Linette en stund och sedan jobbade jag åter en stund och sedan träffa jag Madde och kompani i typ 20 minuter och sedan försvann dom och jag begav mig hemåt. Fick bil sjuts från balltorp hem så det kändes skönt det där. Tänkte att jag skulle vila mig, men det blev för många tankar i huvudet så jag tror inte det kommer att gå heller. Känner inte för något verkligen över huvud taget. Känner egentligen att jag bara vill fly fältet och bara försvinna..
((( Fick ett sms idag också om att personen ville att allt skulle bli som förr))) Men jag tror inte att det kommer bli som förr, det känns som om att det är över det där. När jag skriver dom orden så vill jag bara gråta, men jag får inte ut det över huvud taget. Känner bara för att inse sanningen och det är verklign skit jobbigt att inse att det verkligen är så.
Men som jag sa till dig, jag tror inte det kommer bli som förr verkligen, känns som du lagt mig bakom dig och du har ditt nya liksom. Hur mycket jag en saknar OSS verkligen. Då känner jag som om att jag har blivit undan gömmd lr något i den stilen. Och det är alltid den andra. Men jag är villig att försöka på nytt verkligen. Men jag drar ändå sista stråt nu och jag drar mig undan liksom. Bara du visar framfötterna så följer jag med på stigen också.
// Jessica
