Jag önskar verkligen ingen livet, men ibland blir man bara så irriterad på en människa som ska ha kakan och äta kakan liksom.
Man kan inte ha båda delarna, man måste släppa gräppet om något här i livet. Ibland kommer det som en boll fort som fan, men man sparkar iväg den lika fort ändå. För man gillar inte känslan man vill inte ha den där beröringen som den kan ge. Bättre att kasta bort den och låta någon annan få ta det.
På ett bättre sätt kan jag inte förklara det, men när man blivit sviken gån på gång av någon man verkligen tycker om massor, så tappar man till liten för alla människor. Och då menar jag verkligen ALLA! Inte någon speciell eller utvald extra utan exakt alla människor.
Man vill jätte gärna ty sig till någon speciell människa vilken som hälst, men dagen visar det sig att den vänder en ryggen åt också för den förstår inte det där lilla extra som man verkligen behöver just då. Ingen som kan förstå att till liten man letar efter är så svårt att förstå liksom.
Det är alltid därför man tar det där ståret och är hellre borta från som man tycker om, för dom kommit en för nära in på livet och man är så himla rädd för att man själv ska såra dom, eller exakt detdär dom tappade till liten till än och man vill inte vara med dom mera.
Do mgjorde det där! Just det, exakt det där som jag inte ville att en vän skulle göra emot mig. :D Världen är allt grym, när det gäller allt det där med det hela i livet.
Man blir sviken om och om igen, man flyttas från hem till hem hela livet. Ingen som tar det där mamma rollen ingen som har pappa rollen men vart ska man ta vägen då?
Man blir ung och dum och försöker leta sig fram någon annan stans, den där vägen som man liksom aldrig hitta egentligen. Man gör allt för många misstag men man låter sig aldrig luras att man ska älska någon eller ens tycka om någon.
Man lever i en egen värld den där ingen annan kommer att förstå dig på om dom inte själva varit med om det i livet.
Klassa mig som dum i huvudet, men vissa saker säger man och gör man för att rädda sig själv. Bara för att man ska kunna överleva för att kunna bli stark att orka dagen som går varje dag.
Men tacken för det är att någon vänder ryggen, eller någon som sårar än. Eller någon som också pratar om en. Gud vad vet jag egentligen vad som händer där ute, men jag har lärt mig, tyvärr kan jag inte lita på någon, för varje dag som går så är det en ny utmaning med att jobba om att få ett förtroeende för en människa som gör samma misstag varje gång. Att kunna förlåt och se det goda i det hela att människan aldrig kommer göra samma misstag igen.
Aldrig i helamitt liv jag kommer säga att jag är fel fri över huvud taget, för det är jag verkligen inte. Jag är den som har massor att arbeta med, men det gör jag ensam enbart för att man är rädd för missförstånd misstron och egna påhitt...
Man drar sig undan för att bygga upp livet igen och kunna ta nya andetag för att sedan se vart livet tagit vägen.
Det var några rader skrivet av mig, och avslutningen på detta är som här raderna jag själv ploppade upp.
Ibland saknar man det där som man hade, det man gick misste om. Det man tog till försvar för att bara rädda sig själv för att inte bli ledsen. Man tog ett steg förmycket om dom släppte taget. Farväl mitt barn farvär mitt barn , det är inta alltid lätt att vara ung och dum. Dras från hem till hem, tro pelle jag blivit som jag blivigt era dum fan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar