Idag börjar dagen då vi kanske får låna en bil.
Var uppe med tuppen och känner att livet måste börja flyta på snart.
Men jag tror det kommer och jag hoppas på det verkligen, skickat efter min mössa ännu en gång för att kuna betala den, men ikke har det kommit ennu.
Vet inte om någon med stort (K) kanske har tagit den, lr att dom helt och hållet bara har glömt bort att skicka ut avyn till mig.
Man börjar liksom undra nu när det är så himla kort tid kvar tills studenten.
Och jag känner verkligen att jag vill göra allt i min makt för att klara detta.
Och att det ska gå framåt och så där.
Men jag tror att det kommer gå framåt, idag har jag redan huttit med att leka lite med Haja och Rouba och sedan städat lite och massor med annat.
Haha hoppas på det bästa att det bara rullar på nu verkligen.
Önksar mig inget annat en det.
Dagen var skit bra igår verkligen, tills (an) kom in och berättade att (K) bara sagt att aja när ska ni åka hem och när ska hon flytta på sig.
Kände hur ångesten inne i kroppen bara började växa och jag visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen.
Ville bara fly igen som jag alltid gör.
Ta mina vingar och fly min väg och aldrig mera se vart jag skulle ta vägen.
Dom varma tårana bra började trängas innan för ögon locken på mig och jag ville inte gråta jag ville verkligen inte det.
Kännde att jag bara ville lägga mig under isen och aldrig mera se något annat än det.
Gick så lågt att jag började leta efter det gamla livet igen, men tårarna kom när (J) ringde.
Kunde inte hålla mig mera, men ikke ville den person hjälpa mig heller med det.
Okey jag förstår varför också, men något annat kan man tänka på och jag ville bara bort från allt.
Känner mig bara ivägen och aldrig mera vill jag se något i den stilen igen.
Men jag orkar inte göra något åt allt och känner mig alltid ivägen och det kommer nog alltid att vara så.
Och det kommer nog alltid att fortsätta att jag ska känna mig som att allt jag gör är fel och att jag aldrig kan sätta ner foten på något ställe.
Man kommer alltid att tro en massa men man vet aldrig, och man är för rädd för att göra något som inte stämmer för att man vet inte vad som kommer att händ.
Man vet liksom inte något här i livet.
Jag kommer aldri veta vad som händer och jag kommer aldrig få buckt på det heller.
Huset är fruktansvärt kallt och jag vet inte hur man ska göra när han med (K) inte kan lägga ved så man kan elda så det blir varmt i hudet.
Det finns ändå liksom små barn som behöver värme, som också kan bli sjuka.
Man betalar hyra och det är mitt ute i skogen och man kan varken ta sig med buss här ifrån skogen. Och det är för långt för att kunna gå till tåget också. Han städar inte, han tvättar inte, han lagar ingen mat till sig själv, betalar inte för maten gör inte ett skit. Och han är ändå så jävla otacksam som en jävla idiot.
Man slickar hans fötter helt enkelt och bäddar hans säng när han säger det.
Man gör allt i sin makt, men ändå är människan inte nöjd med något.
Han är liksom gammal och grå och irriterad på små
